-

Lite om Crazy & mig

Jag tänkte att ni skulle få lära känna Crazy och mig lite mer och då tänkte jag att jag skulle berätta om när vi har tränat terräng tillsammans.

Terräng är något jag aldrig hade testat på innan jag var på mitt första terrängläger, på Varbygård hos Wanja Landh. Det var mamma som hade hittat nått "hopp-läger", som visade sig senare vara ett mer terräng än banhoppningsläger. Varken jag eller Crazy (vad jag vet om eller vad som märktes iaf) hade varit på en terrängbana förut. Crazy och jag var för det första inte speciellt samspelta med varandra under den tiden, så att hoppa fasta hinder kom inte på fråga.. Vi fick hoppa "vanliga bomhinder" ganska mycket ute på fältet och vi lyckades även ta oss över en stock. Efter att veckan varit slut så hade jag lärt mig så otroligt mycket, så jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. Jag hade testat något nytt, min häst hade testat något nytt och vi arbetade inte lägre emot varandra.

Efter mitt andra läger, på samma ställe, i somras, så var Crazy och jag verkligen ett oslagbart team. Innan förstod jag henne inte och hon lurade mig hela tiden, eftersom hon drog iväg emot hindret men sen tvärstanna precis innan. På det första lägret ramlade jag te.x av 2 gånger på raken på en lektion och jag har till och med bild på det!

I alla fall.. Efter andra lägret skulle vi ha varit ett riktigt team på tävlingsbanorna, men så kom ju den där skadan fram under sista delen av lägret, så det blev inget tävlande efter det och jag fyller ju snart 18 år..

Det känslan var oslagbar, när Crazy och jag tog oss runt en hel bana utan en ända vägran eller tvekan om att hoppa allt. Vi var liksom ett, och den känslan har jag aldrig känt med någon annan häst.

Här kommer lite bilder från första lägret;

Crazy hoppade ofta väldigt ojämt, och som ni ser så fick hon inte till någon bra teknik när jag satt där uppe och störde och kastade mig fram över hindrena..

Vi kom ofta i otakt och ja kände mig nästan alltid lurad. Eftersom jag inte visste när och varför hon vägrade så tvekade jag alltid på varje hinder och frågade lite snällt om hon ville hoppa.

Vattnet gick förvånandsvärt bra, hon hade aldrig velat gå igenom en liten vattenpöl innan det.

Som sagt så hoppade vi inga riktiga terräng hinder det lägret, men här kommer lite bilder från senaste. Vid det här laget kändes Crazy mer trygg, jag hade ju tränat dressyr hela vintern fram tills sommaren 2013 och hon kändes mycket mer lydig och försökte inte bocka av mig så fort jag fattade galopp..

Det här hindret ville hon inte hoppa till en början, men tillslut gick det väldigt bra och blev faktiskt en av mina favoriter.. förutom höbalarna som Crazy hade ett riktigt sug till från första början. De var ett par väldigt smala hinder dessutom, men jag tror tyvärr inte jag har några bilder på när jag hoppar dem.