- Tiden på ridskolan

 

Ridskoletiden saknar jag för att man hade så jäkla roligt och man lärde sig så himla mycket. Man fick massa nya vänner i stallet, man fick rida många olika hästar och man hade alltid någon eller några favoriter. Eftersom man red så pass sällan (jag var där 3 dagar i veckan eftersom jag hade sköthäst) så längtade man så himla mycket varje gång. Man blev liksom varm i hjärtat så fort man tänkte på stallet och man kunde sitta och smörja hästarnas träns i timmar med sina vänner. Sen hade man (i alla fall jag) inga krav på mig själv att bli bättre än någon eller att bli bäst, utan allt var bara så fruktansvärt roligt, så det fanns aldrig något att tävla om.

 

Sen saknar jag så klart otroligt mycket den tiden när jag och Crazy tränade/tävlade som mest, innan skadan. Den var väldigt roligt och jag lärde mig så mycket. Men på något sätt tror jag att jag har lärt mig att uppskatta tiden mer med Crazy nu när jag inte har kunnat rida henne ordentligt på snart ett år. Ett tag trodde vi ju att det var något allvarligt och att hon aldrig mer skulle kunna ridas, jag är otroligt glad över att det inte var något värre och att vi förhoppningsvis kan komma tillbaka och träna så som vi gjorde förr.